Vad vi pratade om ..

Det är lite ruggigt ute. Och en aning inne också...

Så jag suttit inlindad i ett täcke och tittat på tv, långa stunder idag.

Ensam hemma, för Särbon och Lilla Dottern åkte till nöjesparken någon mil härifrån och var där ett par timmar.

Men jag är alltså hemma ..
Jag känner mig trött och lite less.
Inte på något här, men på sånt som finns hemma, runt mig - där.
Kanske är det lite vädrets fel också att jag skulle vilja dra mig undan ett tag från allt och alla.

Ett tag. Med bara lugn och ro och inga måsten?
Ingen som drar i mig och kräver än det ena än det andra ..

Jag måste nog ändra på saker och ting, hemma tror jag.
Bonusmamman och jag hade en lång diskussion om sånt här när jag var hos henne.
Här är lite av våra tankar ..

Hur mycket folk ska få lov att tänja på gränserna man har...? Hur mycket man ska tillåta?

Om att bli tagen för given - som någon som bara finns där på plats och som det bara är att ösa sig själv över, för medmänniskorna.

Ibland kanske man inte orkar med andra och deras klagolåt eller bekymmer fast man inte direkt vill säga det rent ut.
Att sånt får en att bli utpumpad?

Att folk får för sig att dom kan bete sig hur dom vill mot mig/Bonusmamman, bara för att dom mår dåligt?

Folk som är så pass ostabila att dom svajar dag från dag, när det gäller från gullighet till gapighet och elaka saker .. sådana känner vi båda två att vi måste hålla ett visst avstånd till.

Visst, folk kan ha en dålig dag .. det har vi alla, men låt inte det gå ut över den du pratar med!
Att slänga på luren i örat, på oss, det går fetbort.
Acceptera ett nej, utan tjat.

Låt också människor du pratar med tala till punkt, innan du brusar upp och vrålar ut din ilska. Ibland är faktiskt inte saker och ting som du får för dig i ditt arga lilla huvud.

Acceptera ensamheten som iallafall jag behöver.
Ställ upp och ge tillbaka om du kan.. med något iallafall.

Behöver inte innebära pengar, nödvändigtvis, en tjänst av något slag är minst lika bra.

Ta mig inte för given. Jag driver inget pensionat, som Bonusmamman säger, där folk kan äta och fika utan att ge något tillbaka och sen sticka när det inte passar.

Nå, det var väl en del av sånt vi gick igenom.
Vi har ju båda vår beskärda del av bagage och händelser, men nu känns det, som det får vara bra.

Inget mer negativt. Varken människor eller tankar eller händelser.

Gränsen är nådd.

Ser inte folk det?