Hej å hå!

Tror det är dags att skriva något här igen? Ja, absolut :)

Bloggen har blivit lidande länge nog.

Dagarna rullar på. Jag har haft ett väldigt socialt liv den sista tiden.

Och har bland annat upptäckt att mina ungar är rätt roliga att umgås med. ( Återigen)
Fast Lilla Dottern har tonårsfasoner som bubblar över ibland.

Vet ju alldeles för väl hur det börjar.. hmm.. och ibland undrar jag om inte tjejer är svårare att tampas med än killar?

Just nu är hennes största problem gymnastiken i skolan.
Hon vill inte duscha tillsammans med dom andra ungarna.
Så jag får försöka ringa upp "Fröken" och ta en diskussion om detta.

Det måste ju gå och lösa på något vis?!

Tonårssonen däremot har blivit lugnare och som en helt annan pojke, den senaste tiden.
Det har säkert med skolan att göra och att han fått tillbaka sina gamla kompisar, som han fick flytta ifrån när vi hamnade här i minilägenheten.
Dom går ju på samma skola igen nu.

Han är mycket mera "sällskapssjuk", te.x. Kommer ut till resten av familjen och vill vara med. Och skrattar och skojar.

Och Mellan Dottern, hon bjuder över mig lite då och då, även när hon har kompisar där.. så nu känner jag hela högen.
Det är riktigt kul. :)

Äldsta Dottern hon kommer ju över lite titt som tätt i sin lilla guldfärgade bil.. mest bara för sällskaps skull.

Det är också riktigt roligt. :)

Jag tror att man först när ungarna är lite större får "kvitto" på om man har lyckats göra någonting rätt, med dom.
När man ser hur dom utvecklats och blivit som stora.

Det verkar som om jag har lyckats göra bra folk av dom ..

Som det ser ut idag. Och det känns rätt skönt, eftersom vi har haft en rätt skakig grund att stå på mellan varven, under åren som gått.

Jag har mer eller mindre varit ensam mamma hela tiden och det är fan inte det lättaste alla gånger.

Nu är det bara ett par år kvar innan den sista fågelungen kommer att lämna boet..
Fast då har jag ändå inte gjort mitt. Att vara mamma är för livet.
Och jag är så stolt över dom här ungarna!
Men som vanligt är det inget jag deklarerar högt - så jag skriver det istället.
Att prata känslor har väl aldrig varit min starka sida, det är nog förstört från min barndom,, men jag har alltid kunnat formulera mig i skrivande form.

Nog om det...

Jag tror Bästa Grannen och jag är fullkomligt överrens om att just nu är livet på vår gata jäkligt kul.. och det tycks vara jag som står för underhållningen. :)
Hon skrattar högt åt mig så gott som varje dag, numer.



Nepp.. sängen väntar. Sov gott därute! C U.