Tågresa söderut

Regnet fullkomligt vräker ner när jag står vid tågstationen och väntar på tåget som ska ta mig söderut, till Särbon och Dottern..
Det smattrar som småstenar på plasttaket i den lilla kuren som finns där.

Och det blixtrar och dundrar så man blir alldeles skakig..
Åskväder är inte det trevligaste jag vet, nämligen. Jag känner mig väldigt liten på jorden, sådana gånger.

Ett norrtåg kommer förbi och stannar och ur hoppar en äldre tonårstjej, med håret uppsatt i klämma och en tatuering på ena smalbenet.

Hon är klädd i en lårkort klänning - för mig ser det ut som en lång t-shirt - och en kofta. Ingenting på benen..
Hon står tillsammans med mig i kuren och riktigt huttrar, innan hennes hämtning kommer..

Hon säger att i Särbons stad, där hon klivit på tåget, där skiner solen.. och vad har hon kommit hem till!?!

Så kommer tåget.. Det är så gott som fullsatt och jag sätter mig på en av dom nedfällbara platserna vid dörrarna.
Bredvid sitter en yngre kille med hårdrock i mp3:n.. han gungar foten i takt med musiken, hela resan.

På tåget, läser jag skvallertidningen jag köpte och smuttar på en trocadero.

Utanför sveper landskapet förbi.

Vi är något försenade, när vi glider in på perrongen, i den större staden.. Jag får skynda mig ut till taxin jag förbeställt..
Och visst skiner solen här!

Tre bilar står det, där utanför.
I den första jag knackar på sitter en chaufför som inte ens förstår vad jag säger när jag frågar om det är mig han väntar på.

I nästa bil, som jag knackar på sitter en av mina killkompisar.
Han jobbar ju som taxiförare och ibland bussförare, det vet jag.
Vi och hans familj, bodde grannar i elva år innan Särbon köpte huset på landet.
Tyvärr var jag inte hans körning, men ett par ord bytte vi iallafall.

Den tredje taxin är min.

Och nu är jag här. Äntligen.
Och har internet. På dagtid. *ler