Svårt ..

Blommor i cement, på en hylla i sjukhusets entré...

Dagen efter jag kommit hem från Särbon, kommer en kompis och hälsar på.

Jag har känt henne sedan vi gick i skolan.

Hennes äldre syster - som ochså är en av mina vänner - ligger på sjukhuset efter en stor operation och nu har vi bestämt att vi ska hälsa på henne...

Jag förstår att det kommer bli jobbigt.

Systern har nämligen cancer och vid operationen hon gjort, så har läkarna tagit bort hela hennes magsäck.

Efter en lång tids behandling med cellgifter, så bestämde dom sig för att göra det.

Hela magsäcken var full med cancer...
Och Gud vet hur länge hon har haft det växande där..
När läkarna öppnar henne, ser dom också att cancern har spridit sig till bukspottsköteln.

När vi är där berättar hon att läkarna meddelat att dom har fått bort allt och inte kunnat se någon mer spridning.

Och det får vi hoppas.

Hon sitter på sängkanten och ser ut som en helt annan människa när vi kommer.
Håret är nästan borta... det lilla tunna som finns kvar är mjukt som babyhår.
Hjässan lyser igenom...

Jag kan inte säga att det är hemskt och se henne, men väldigt jobbigt.
Hon är svullen i ansiktet och på händerna - och jag antar att det är för medicinerna.
För hon har alltid varit väldigt smal.

Och hon visar oss ärret på magen, som sträcker sig från brösten och neråt, till strax ovanför naveln.

Jag lider med henne när hon plötsligt måste hosta till.

Exakt vet jag hur det känns. Efter fyra horisontella kejarsnitt, så vet jag hur ont det gör att ta i med magen...

Jag trodde att jag skulle bli chockad och ledsen när jag träffade henne. Men det blir jag inte... Däremot gör det ont i hela mig.

Men faktiskt pratar vi om glada saker, den mesta tiden.. - det känns både bra och underligt... när man så gärna ville säga så mycket annat till henne..
Men det är väl så att vi håller masken så länge som möjligt..

Jag tycker hon verkar mycket mer positiv nu, än när jag pratade med henne i början av behandlingen. Då ville hon mest ge upp. Livsgnistan liksom försvann...

Fast visst ser jag på henne nu ... allvaret lyser igenom ibland, genom det glada kan jag höra sorgen och rädslan.

Vi vet inte alls hur det här kommer att sluta. Hemma har hon en man och en son som behöver henne. Sonen är 17 år och svårt autistisk, vilket gör att han alltid kommer att behöva stort stöd av - helst båda- sina föräldrar.
Jag hoppas att han kan få behålla sin mamma en lång tid framåt.

Och att jag får behålla min kompis.

Att hon kommer att överleva...